Förlossningsberättelse, Amanda
Jag vaknade vid 6-tiden på måndagsmorgonen av konstiga smärtor i magen. Hmm, säkert magknip intalade jag mig. Jag hade plötsligt ingen lust att få värkar iallafall, men för säkerhets skull började jag ta tid mellan ´knipen´ Vid halv 8-tiden gav vi upp och åt frukost. Då var det 10 minuter mellan värkarna - och jag hade gått med på att det nog var värkar iallafall ;-)
Resten av dagen passerade i nån sorts halvslummer när jag försökte sova mellan värkar - som hela tiden kom med nästan exakt 10 minuters mellanrum. Mitt på dagen kom jag ihåg att jag skulle använda TENS-en, den hade jag sedan på mig i 12 timmar, med paus enbart för 2 duschbesök!
Vid 22-tiden började jag känna att det räckte - hur länge skulle det hålla på egentligen?? Fortfarande 10 minuter mellan - förutom när jag rörde på mig då de kom oftare. Jag ringde förlossningen och ställde förvirrade frågor, men de tyckte förstås att jag skulle stanna hemma tills det blev tätare mellan värkarna. Vid midnatt försökte vi gå och lägga oss, och hann ligga ner i nån halvtimma innan det började göra mer ont och så gick vattnet. Då kändes allting plötsligt jätteakut - jag befallde Minus att ringa taxi (vi har ju ingen bil), men började fundera på ambulans ;) Nu gjorde värkarna *ont* och TENSen var nog mest moraliskt stöd. I taxin kom det som tur var bara en värk (10 min till sjukhuset) - sen ringde vi på vid akuten, fick åka hiss upp (en värk i hissen) och komma in i ett förlossningsrum. Sen skulle de mäta CTG fast jag tyckte mest att de istället borde hjälpa mig att föda snart! När BM undersökte mig var jag öppen 8 cm!
Sedan försvann usk:an och bm ut, tills jag fick nog av värkar och ringde efter dem. Här någonstans ifrån har jag mindre exakta minnen av tidsordning och detaljer, måste konsultera sambon då och då! Jag var väldigt trött och bytte därför till gyn-ställning från att ha stått på knä mot ryggstödet. Sedan tog allting väääldigt lång tid.
Det var för sent för ryggbedövning och de erbjöd mig lustgas, men det vågade jag inte prova. Värkarna gjorde ont och jag funderade på att säga till sambon - att det här ska jag aldrig göra om! Men sen kom jag på att det var lite klyschigt, så jag lät bli ;-)
Värre än värkarna var nästan tröttheten - mellan krystningarna sov jag nästan och jag ville helst strunta i det hela och bara få sträcka ut och sova... Kunde inte bäbisen vänta lite och komma nästa dag istället? Till slut fick jag värkstimulerande dropp, eftersom värkarna kom alltmer sällan och var för korta för att jag skulle hinna 'klämma fram' tillräckligt mycket. Sedan hände det mer, iallafall enligt mina påhejare "Nu hände det massor!" "Oj vad duktigt du var nu" "Nu såg jag hår!" - jag blev nästan irriterad på dem - det hände väl ingenting! Det gjorde bara jävligt ont varje gång huvudet gled in igen efter krystningen - hu! Till slut kom iallafall huvudet ut! Äntligen - så då tog jag i en gång till och tryckte ut resten av bäbisen med en gång!
Det skulle jag tydligen inte gjort eftersom jag sprack lite, men det var det värt! Äntligen kom den ut... en vit kletig varelse - med (oj!) navelsträngen runt halsen - 2 varv! Och runt magen! "Ta bort!" protesterade jag. Men då hade bäbisen redan skrikit så jag hann aldrig bli orolig :-) Jag skrevs in kl 2 och 05:33 föddes vår dotter.
Från Minus anteckningar "Sedan får Malin en kletig bäbis på magen och fattar ingenting". Jag var så slut! Ville bara sova! Inte förrän någon gång när läkaren kommit och sydde mig kom jag på att - oj, jag har fött en bäbis! Tittade på sambon som höll henne (ja, det var visst en tjej) och då kom tårarna - bäbisen fanns! Jag hade klarat det! Ville hålla henne... Men det fick jag inte, först väntade vi på läkaren i 20 minuter, och sen sydde hon i en halvtimme. Den väntan (i obekväm gynställning) kunde jag med glädje varit utan!
Allt var bra - hon vägde 3060 g (nästan exakt vad BM gissat) var 49 cm lång och har massor av hår precis som jag hade. 9-10-10 på Apgar. Lite kall i början - fick ligga under värmelampa, men hon blev minsann varm sen, när jag tog henne i famnen istället :-) Hon ammade bra ganska fort, men föredrog högra bröstet. Och sedan fick vi äntligen vila... ensamma med vår lilla bäbis!
foto o text: malin
© 2003-2008