Marknaden för lärinnehåll är svåröverskådlig och mängden lärplattformar enorm. Det måste finnas en massa bra lärmaterial i världen som underutnyttjas! Ett annat problem är att administrativ data, t.ex. om studenter, lagras på så olika sätt att det inte går att överföra mellan olika system (t.ex. olika institutioner). Om man lätt skulle kunna hitta användbart lärmaterial på nätet skulle detta kunna vara en hjälp för att realisera sådana visioner som livslångt lärande och en global markandplats för utbildning. (Learning Technology Standards). Standarder för datalagring avhjälper även risken att allt innehåll man lagt in i sin lärplattform blir oanvändbart om tillverkaren försvinner från marknaden (t ex Standards, 2004).
Ett centralt begrepp är lärobjekt (learning object), "a modular data unit that encapsulates information to describe and present a concept, skill operation, or procedure" (Wagner, 2000) , eller: en enhet (digital eller ej) som kan "be used, re-used or referenced during technology supported learning" (LTSC). En tredje definition är "kursernas minsta beståndsdelar", "ett enskilt kursmoment, en övning, text, bild, animation eller dylikt" (CFL).
Standarder för att kategorisera och beskriva datorbaserat lärmaterial (metadata) börjar dyka upp på marknaden. Metadata kan definieras som ett schema för att kategorisera objekt genom att beskriva deras egenskaper (Wagner, 2000.) Om lärobjekt är kategoriserat med hjälp av metadata är det lättare att söka reda på dem, vilket gör att en lärplattform kan innehålla en mängd kursdelar som studenter eller organisationer själva kan plocka ihop. Att beskriva sitt pedagogiska material i form av metadata kan dessutom (menar vissa) vara nyttigt för lärare, eftersom de då tvingas reflektera över innehållet (Jopp, 2001).