(kallas ibland även ’kontextuellt’ eller ’socialt’)
Se även situerat lärande som är en variant av det sociokulturella perspektivet
Den socio-kulturella inriktningen lägger, som namnet antyder, betoningen på den sociala delen i lärandet. Lärande äger alltid rum i ett sammanhang, socialt eller kulturellt. Man kritiserar den kognitiva inriktningen, där kunskap är något som bara finns i huvudet på individer, och där lärande innebär att tillägna sig given och färdigstrukturerad information. Istället lär sig individer genom att tillägna sig de tänkesätt, den kultur och de handlingsmönster som är utmärkande för en arbetsgemenskap, genom att delta aktivt i denna. Fokus är samspelet mellan individ och dess samhälle, och lärandet kan alltså inte studeras fritt från sitt sammanhang, där t.ex. yrkesidentitet, traditioner påverkar (Ellström, 1996). Man brukar säga att lärandet är ’situerat’.
Artefakter är ett viktigt begrepp. En artefakt är ett redskap, ett verktyg, som kan vara fysiskt (miniräknare) eller psykologiskt (skriftspråk, algebra, diagram, kartor) (Nichol). Vi använder psykologiska verktyg för att kunna utföra högre mentala funktioner, och för att kompensera för svagheter vi har (t.ex. skapa en fyrkant med hjälp av Pytagoras sats). Vårt samhälles samlade kunskaper har sedan länge passerat vad en mänsklig hjärna kan hålla reda på, säger Säljö (2000), och därför lagrar vi den i artefakter. För att kunna leva i samhället måste vi sedan lära oss utnyttja redskapen, och det gör vi genom att kommunicera med andra. Hur gör vi det? Jo, genom att använda vår främsta artefakt: språket. Med ord skapar, formar och upplever vi. Utan det skulle vi inte kunna tänka på saker som inte finns, eller uttrycka mening för andra. Kommunikation är således en viktig företeelse att studera i ett socio-kulturellt perspektiv.
Via artefakterna sätts gränserna för vad vi kan tänka på och lära oss av vår sociala miljö. Se till exempel följande exempel; en grupp människor säger ’åhej’ för att koordinera ett lyft, människor som möts hälsar på speciella sätt vid olika tillfällen (’hej’, ’god natt’), att vi har svårt att skriva med tangentbord beror på att QUERTY-tangentbordet är byggt för att tvinga oss att skriva långsammare. Dessa verktyg är skapade i ett visst samhälle, och när vi lär oss använda dem styrs vi oundvikligen av en social kontext, och en kulturell bakgrund. (Wertsch, 1996).En förgrundsgestalt inom det socio-kulturella området är Leo Vygotsky. Ett centralt begrepp i Vygotskys syn på lärande; ’den närmaste utvecklingszonen’ (zone of proximal development), handlar om hur vi kan arrangera en miljö där en lärande person kan nå högre och mer abstrakta nivåer, där hon kan reflektera och vara mer medvetande. Vygotsky definierar begreppet som avståndet mellan "the actual development level as determined by independent problem solving" och "the level of potential development as determined through problem solving under adult guidance or in collaboration with more capable peers" (i Bruner, 1985). Läraren, eller kompisen som hjälper till fungerar som ett ställföreträdande medvetande, tills dess personen själv kan behärska sina handlingar genom sitt eget medvetande. Läraren skapar en struktur (’scaffolding’) som hjälper eleven att lära sig.
En vanligt förekommande lärsituation är t.ex. den när mamman och barnet tillsammans tittar i en bilderbok. Mamman pekar och frågar ’vad är det?’ och barnet säger ’gurgel’, ’banan’ eller kanske det rätta ordet ’äpple’. De första gångerna, innan barnet lärt sig att det är ett äpple, hjälper mamman till och bidrar med det rätta ordet. När barnet har bevisat att det vet att det är ett äpple, kommer mamman dock inte att acceptera ’gurgel’ eller ’banan’ som svar. Barnet tillåts alltså att göra så mycket det kan, och det som inte medvetet kan bemästras fylls i via mammans struktur. Struktur kan således minska antalet handlingar som eleven kan utföra eller att hindra annat från att distrahera eleven, dvs. att minska komplexiteten i uppgiften så att den lärande kan klara den. (Bruner, 1985) Ett sätt att lära sig som tas upp i den socio-kulturella skolan är lärlingskap, vilket innebär att man medvetet använder situerat lärande. Därigenom görs lärmiljön relevant för det som ska studeras, vilket bör öka motivationen (Säljö, 2000). Genom att praktisera ihop med en grupp människor som kan något lär man sig successivt det som gruppen sysslar med, tills man kan så mycket att man blir en fullvärdig medlem. (Illeris, 2001). Ur ett socio-kulturellt perspektiv är det inte bara individen som tänker, utan även en grupp människor kan tänka och lära sig.Bruner, J. (1985). Vygotsky: a Historical and Conceptual Perspective. I Wertsch, J (ed). Culture, Communication and Cognition: Vygotskian Perspectives. Cambridge University Press.
Ellström, P. (1996). Arbete och lärande: förutsättningar och hinder för lärande i dagligt arbete. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.
Illeris, K. (2001). Lärande i mötet mellan Piaget, Freud och Marx. Lund: Studentlitteratur.
Nicholl, T. (1998). Vygotsky. Url: http://www.massey.ac.nz/~alock/virtual/trishvyg.htm. Senast ändrad 6 Maj 1998.
Säljö, R. (2000). Lärande i Praktiken : Ett Sociokulturellt Perspektiv. Stockholm: Prisma.
Wertsch, J. (1996). Properties of Mediated Action. I Mind as Mediated Action. New York: Oxford University Press.